Vad krävs för att ett samtal ska fungera?

Jag ska här försöka sammanfatta mina upplevelser efter att ha läst boken: "Professionell vägledning- med samtal som redskap" av Kerstin Hägg och Maria Kuoppa.

Hägg och Kuoppa har skapat en samtalsmodell med flera användningsområden. Syftet för samtalet kan vara ett vägledande samtal, eller vara en utgångspunkt när en samtalsledare ska reflektera över sin roll. Det tredje syftet kan vara att modellen används som bas vid pedagogisk verksamhet. Inspiration till sin modell har de hämtat från The skilled helper, av Egan (1975). Egans modell innehåller tre delkomponenter eller moment.
Varje fas domineras av ett syfte, vilket författarna är noga att betona att så tydligt är det inte i verkliga samtal.

I fas 1 ska samtalsledaren försöka "sitta på klientens stol" och förstå klientens situation utan att försöka "rätta" klienten. Det kan vara svårt att inte snabbt gå in och berätta vad man som ledare tycker är den rätta lösningen på problemet, men det är här viktigt att inte göra det. Klienten måste få berätta färdigt innan samtalsledaren sammanfattar klientens situation och då också låter klienten godkänna versionen eller rätta den.

I fas 2 är det en vidgning av klientens perspektiv som eftersträvas. För att kunna göra detta på ett bra sätt krävs att samtalsledaren har god självkännedom och kunskap om andra människor. Det krävs också att hen har koll på vilka psykologiska, pedagogiska och sociologiska teorier som styr människor och ett mod och en kreativitet för att få klienten att våga öppna upp och tro på sina möjligheter. I slutet av denna fas sätter samtalsledaren och klienten upp tydliga realistiska och specifika mål, som ska vara klientens mål, inte påtvingade av ledaren.

I fas 3 arbetar de båda fram en handlingsplan, även här är det väldigt viktigt att klienten hela tiden är med och godkänner det som bestäms, annars kommer det inte att fungera. Däremot ligger det hos samtalsledaren att uppmuntra och komma med kreativa förslag. Ett samtal kan innehålla alla tre faserna utan att vara speciellt långt. Ibland räcker det med bara ett fas 1 samtal, ett klarläggande och klienten själv får syn på vad som behöver göras. För andra kan det behövas flera samtal i fas 1 för att klienten ska kunna gå vidare. Det kan också gå i vågor så att samtalet kommer att gå tillbaka till fas ett flera gånger.

Samtalsledarens roll är ju i dessa faser att vara en "underlättare" för den som behöver hjälp av någon anledning och då använda en konstruktivistisk modell. För att vara en vägledare ska man eftersträva att:
* skapa en respektfull och personlig kontakt med klienten
* ge stöd att berätta sin historia
* leda ett lyhört och klargörande samtal
* hjälpa klienten att skapa sina egna handlingsplaner
* utvärdera genom ömsesidig delgivning av upplevelser av samtalet.

För att kunna hålla professionella samtal krävs vissa färdigheter. I fas 1 krävs förmågan att:
- lyssna
- omformulera
-sammanfatta
- respektera och
- härbärgera den andres version
- ställa frågor
- vara tydlig
- inleda och avsluta samtal
Man ska vara medveten om att i samtal i verkligheten är det inte alltid så lätt att skilja de olika färdigheterna åt.

För att samtalet ska kunna bli bra krävs att det finns ett bra ställe att sitta och samtala på, att samtalsledaren håller ögonkontakten, visar att hen är intresserad, gör ljud som får klienten att förstå att hen blir lyssnad på och att röstläget och taltempot passar klienten. Vägledaren måste göra det tydligt att hen har lyssnat genom att ställa sammanfattande frågor, att hen tagit emot och härbärgerar klientens berättelse.

Frågorna som ställs kan vara:
- öppna frågor (inget förväntat svar)
- slutna frågor (kan besvaras med enkla fakta)
- ledande frågor (innehåller ett svarsalternativ)
- attackfrågor (innehåller ett ifrågasättande, en anklagelse)

I fas 2 kan vägledaren använda sig av vissa arbetssätt för att hjälpa klienten att fatta beslut, se möjligheter och sätta upp realistiska mål:
- sammanfattning ur vägledarens perspektiv
- verbalisering
- konfrontation
- utmaning
- listning
- visualisering
- rollspel
- information.

I fas 3 är de speciella färdigheterna att:
- spåna
- inventera
- formulera delmål
- utvärdera
- avsluta.

Avslutningsvis diskuteras om samtal i verkligheten kan vara så här linjära enligt författarnas presenterade modell och de själva kommer fram till att det kan de nog inte. Verkliga samtal har rundare former, beskriver de, samtalen slingrar sig och böljar som vågor, fram och tillbaka. Författarna vill med sin modell ge möjligheter till läsaren att välja och anpassa metoden till sitt eget bruk, utifrån användningsområde.

Frågor att diskutera inför webinariet 21/10

• Hur kan ni hjälpa adepten att få möjlighet att pröva alla delar?

Jag kan tillsammans med min adept lägga upp en plan över hur vi vill att vår gemensamma tid ska se ut. Först är det viktigt att utgå ifrån adeptens önskemål och idéer on hens undervisning. Det finns kanske något område som är svårare att handskas med och då kanske tryggare att starta med. Det tar ju också en tid att sätta sig in i läraryrket från det att man kommer ut, frågorna är många. Tillsammans kan vi skapa en väg mot ett tryggare lärarliv, på många plan. Men en väldigt viktig faktor i detta är att det också finns en rektor som ser till att denna tiden finns. En rektor som ser fördelarna i att tidigt få stöd i sin yrkesroll och en möjlighet att snabbare komma in i denna svåra roll. När det obligatoriska mentorskapet nu har tagits bort känns det tveksamt att redan ekonomiskt pressade rektorer ger  mentorer tid för att träffa en redan anställd, legitimerad lärare. Tyvärr. Jag kan bara reflektera utifrån min egen skola och där ser det nog tyvärr inte så ljust ut vad gäller mentorer.

• Vilka erfarenheter/ kunskaper kan du bidra med?

Genom mina yrkesår och många möten med elever, kollegor, chefer och vårdnadshavare, kan jag som mentor bidra med mycket. Jag kan stötta i svåra situationer, inte berätta "hur" det ska gå till, men lugna, reflektera och se till att adepten ser sin egen roll och en vilja att ständigt utveckla den. Jag är fackligt ombud på min skola och har under några tuffa år på skolan fått sitta med på diverse möten och svåra samtal där en kollega/ medlem känt sig kränkt, uthängd, sviken av chefer / kollegor/elever/ vårdnadshavare. Det har varit en oerhört stor lärdom att sitta med som extra öron, lyssna på vilken typ av samtal som förs, reflektera efteråt vad som gick bra och inte, tänka till över hur jag själv skulle agerat i samma situation, vare sig jag varit anställd eller chef. Många gånger behöver personer i någon sorts svår situation bara bli lyssnade på och det kan jag bidra med. Jag har erfarenhet av att lyssna på mångas berättelser och dessa personer har också upplevt att jag faktiskt lyssnar, på riktigt.

• Vilka är dina egna förväntningar?

Mina förväntningar är ganska många. Jag hoppas och tror att jag kommer att få fler verktyg att arbeta med när det gäller att lyssna på andra människor. Det är utmanande att läsa om alla olika metoder som finns och sedan också få testa på hur man själv använder dem. Det är ju en sak att tänka på hur man ska göra, men mycket svårare att faktiskt få det att fungera. Att inte avbryta adepten och komma med lösningar, som man gärna vill när man samtalar med någon. Att hålla en lagom professionell och privat relation, att kunna läsa av när det är dags att gå vidare, det är många steg som behöver fungera. Det kommer att behövas tid och träning för att få detta att bli så bra det går. Kanske måste detta uppdrag vara ständigt pågående för att man inte ska glömma av hur man gjorde? Kanske måste man kontinuerligt gå vidareutbildningar för att hänga med och inte fastna i tryggheten.

• Hur kan du se till att tid skapas som behövs för att ta vara på kontakten med adepten?

Jag kan se till att den tiden vi får av rektorn blir så bra som möjligt. Att vi båda kommer förberedda och laddade inför våra möten. Jag kan också skapa en trygg plats där vi alltid ses, där vi inte blir störda och där samtalet får ta sin tid. Vi ska ju tillsammans sätta upp regler och ramar för hur vi vill ha våra möten och där ser jag det som en självklarhet att vi bokar in våra möten kontinuerligt, att vi har en dagordning för vad vi ska diskutera och att det finns tid för andra saker som dyker upp och behöver bearbetas. När adepten är ny i sin lärarroll är det ju än viktigare att mötena känns välplanerade och seriösa. Allt eftersom tiden sedan går kommer ju adepten att kunna  klara sig utan mentor och det får man ju också bestämma ihop, hur man gör när det gått ett tag.

• Kan du vara långsiktigt engagerad?

Det beror ju helt på vad man som mentor får för typ av uppdrag och vilka tidsramar som finns för att kunna skapa ett långsiktigt engagemang. Förhoppningen är väl alltid att man får den tiden som behövs för att faktiskt kunna vara ett stöd och ett bollplank för adepten, men det finns ju många faktorer som måste stämma väl ihop för att det ska fungera i praktiken. Jag arbetar ju som bildlärare på skolan och har ett helt annat schema än många av mina kollegor vilket skulle försvåra ett samarbete med en adept. Det skulle ju ligga på rektorn att se till att tiden skulle passa båda. Det skulle ju vara ett enklare uppdrag att vara mentor åt någon i sitt eget ämne och kanske till och med i ens eget arbetslag, men den chansen är ju inte så stor.

• Vilka hinder/ dilemman kan ni se i detta uppdrag?

Det största hindret är tiden. Det är så mycket som ska passa ihop för att få till en bra tid att ses på, som passar båda och som känns viktig och relevant att prioritera. I skolans värld finns inte så mycket "tid över". Det får inte vara så att man t. ex. sitter på sin lunch och samtalar för att överhuvudtaget få till ett möte. Ett annat dilemma är ju personkemin. Det kan vara så att man helt enkelt inte "klickar" med sin mentor eller adept och därför inte får ut det man borde av sin tid tillsammans. Det kanske är så att man faktiskt redan har en annan person på sin arbetsplats som bättre fungerar som mentor, men som inte har det uppdraget. Då får man återigen lita på att rektorn tar ansvar för att utse en ny mentor, om det finns någon sådan.

Mentorsrollen

Har precis lyssnat till "Föreläsning 2 Mentorsroll". Christina Rask Svensson pratar om en mängd olika förmågor som man bör och inte bör ha som mentor. Min spontana reaktion är att det naturligtvis finns vissa saker som man måste vara bra på som mentor, men också att det inte är så enkelt som att bara utesluta vissa egenskaper eller förmågor och så blir man en god lyssnare, samtalsledare eller mentor.

Det är komplicerade saker som uppstår i mötet mellan två människor, det kan klicka direkt, behövas längre tid för att tycke ska uppstå eller så känner man direkt att ett samarbete inte kommer att vara möjligt. Christina säger då att om man märker att man inte "klickar" så ska man avbryta samarbetet, men det kanske heller inte är möjligt vid just den tidpunkten. Många skolor har inte hunnit utbilda mentorer och har fått lösa situationer snabbt med att ordna mentorer till de nyutexaminerade, så ett byte är kanske inte aktuellt av personalskäl. Det kanske bara finns ett visst antal pedagoger som kan ta mentorsrollen just där och då. Det känns väldigt svart och vitt att tala om vad en mentor "ska" vara och jag själv känner mig inte tillhöra den rollen, ännu. Efter denna kursen kanske jag gör det mer, eller i alla fall förstår mig själv och mina styrkor och svagheter bättre.

Mentorskap i skola och förskola

Under några veckors tid har jag haft förmånen att handleda två vfu-studenter på deras väg mot det många gånger komplicerade lärarlivet. De båda läser den nya utbildningen som gör dem till grundlärare med en estetisk-praktisk inriktning, de kommer alltså att arbeta mestadels på fritids, men också kunna undervisa och bedöma elever i bild t. o. m årskurs 6.

Jag är ju inte en färdig "mentor", med högskolepoäng i ämnet, men känner redan nu att de förmågor som krävs för att vägleda en annan människa, vare sig det är en elev eller en student, redan finns i alla oss som väller att arbeta med läraryrket. Mer eller mindre.

 I "Mentorskap i skola och förskola" beskrivs att förmågan att bygga relationer är grundläggande, ett samspel där interaktion och kommunikation måste fungera. Den typ av relationer som underlättar elevers lärande måste byggas. Frelin (2012) kallar detta att vi skapar en undervisningsgemenskap.

Jag som handledare ska ju försöka få till ett klimat där studenten kan skapa denna gemenskap ihop med eleverna. När jag för ett samtal med mina studenter måste jag som professionell samtidigt reflektera över mitt eget handlande och mina känslor. Jag som mentor kan höja samtalen med hjälp av erfarenhet och termer som blir till kunskap. I dialogen oss emellan måste jag ta den andres perspektiv, kunna acceptera den andres sanning även om jag inte delar den. Jag måste tala med min student och inte bara till, en ömsesidig kommunikation måste äga rum.
Det som skiljer mig som mentor och min student åt är ju att jag som undervisat en längre tid har haft oändligt många tillfällen att reflektera och begrunda min undervisning. Det är svårare för en student att utvärdera sitt handlande, då det är lite "fejkat" under praktiken och egen planerad undervisning aldrig ägt rum.

I boken "Mentorskap i skola och förskola" beskrivs också vikten av att det nya mentorskapet ska vara ett utvecklingsinriktat och kollegialt arbete. De nya lärarna och även studenterna i viss grad, ska för att komma in i lärarvärlden delta i skolans utvecklingsarbete och det kollegiala lärandet. För studenterna brukar detta innebära att de från Universitetets håll fått i uppgift att driva ett mindre skolutvecklingsprojekt, som sällan kommer skolan till del. Hamnar studenten i ett välkomnande arbetslag där tid ges till frågor och diskussioner kan ett kollegialt lärande äga rum. Studenterna kan ge oss lärare många tankar och idéer om vår undervisning och vår utveckling som vi kanske missat om de inte var där. När jag samtalar med mina studenter är vår samlade upplevelse att studenternas arbeten stannar kvar på universitetet, de kommer aldrig att ingå i skolans utvecklingsarbete, trots att:

"Lärarna måste utveckla en egen adekvat kunskapsbas om de ska vinna erkännande" läses i Pedagogiska magasinet nr 2 1999. Flera lärare måste bidra till forskning och kunskapsutvecklingen för att vi ska kunna säga att skolan vilar på aktuell forskning och beprövad erfarenhet. För detta krävs rektorer som satsar på forskningsprojekt som learning study och lesson study eller aktionsforskning och att de nya lärarna fostras in i denna skolutveckling redan från start. Det är naturligtvis svårt för studenterna som är mitt i eller i slutet av sin utbildning att påverka hur skolan satsar på detta. Även som mentor och lärare på en skola kan det vara svårt att få till utvecklingsarbeten, det måste finnas många komponenter utöver en rektor som satsar på kollegialt utvecklingsarbete.

Jag läser i höst kursen Mentorskap med IKT-inriktning 7,5 hp på Högskolan i Borås och denna blogg kommer att vara min reflektionsplats. Spännande!

Ernesto Neto

Här kommer en av mina absoluta favoritkonstnärer, Ernesto Neto. Jag var med elever på konstbiennalen förra året och såg ett av hans magnifika verk och både jag och eleverna var trollbundna i flera veckor efteråt. Det lämnade starka avtryck.

Drömma sig bort..

I ett av fotografen Laurent Chéhères flygande hus skulle jag vilja bo just nu..

Fri att åka vart jag vill, när jag vill.