Min mentorsfilosofi

Mina förväntningar inför denna kurs var att bli stärkt i min roll och få stöd att utvecklas som samtalsledare. Jag ville också få verktyg för att leda samtal, ta del av teorier inom ämnet och få tillfällen att öva samtalsledning. Jag ville använda det jag lärt mig i kursen till att leda samtal med både kollegor, lärarstudenter, elever och föräldrar.

Min syn på mentorskapet är att jag som mentor ska kunna hjälpa en annan person att själv komma fram i och se sin egen utveckling. Jag ska lyssna, vägleda, stötta och skapa förutsättningar för denna person att vilja utvecklas. Det är alltså inte på mig eller mina åsikter som fokus ska ligga. Däremot hänger det på mina färdigheter hur långt samtalet når. 

För att överhuvudtaget kunna skaffa mig färdigheter som samtalsledare måste jag ha en klar bild av vem jag själv är, vilken ryggsäck jag bär på samt hur jag reagerar i olika situationer. Genom att vara klar över mina egna ”inre rum” så minskar risken för att jag smittas av negativa känslor. Dessutom är det inte min roll att övertyga en adept om att mitt sätt att se på saker är det rätta. Detta skriver Margareta Normell om i sin bok ”Pedagogens inre rum” där hon beskriver hur tänkande och känslor är intimt sammanflätade. Det är känslorna som får oss att agera.

En stor svårighet i mentorsrollen anser jag vara att inte försöka servera adepten min färdiga lösning på problemet. Pedagogens roll gentemot elever är ju ofta att just servera ”rätt” fakta och presentera möjliga lösningar. Skillnaden i mentorsrollen är ju just att inte göra detta utan att låta adepten själv beskriva problem och hitta sina egna lösningar. I denna process är min roll att stötta och förmedla mänsklig värme som Helena Koppa pratade om i sin föreläsning ”Svåra samtal”. Hon menar att tillit och trygghet är grunden i ett gott samtal. Det är alltså min roll att skapa både trygghet och tillit, inte förmedla rätt lösningar. 

När jag är en trygg person kan jag börja leda samtal med hjälp av olika modeller som vi fått ta del av i denna kurs. En sådan är den av Kerstin Hägg och Maria Kuoppa som skrivit boken "Professionell vägledning- med samtal som redskap”. De beskriver tre faser i samtalet. 

I fas 1 ska mentorn lyssna in och försöka förstå adeptens situation utan att försöka "rätta" denna. Adepten måste få berätta färdigt innan mentorn sammanfattar adeptens situation och då också låter denne godkänna versionen eller rätta den. I fas 2 ska adepten helst vidga sina perspektiv, våga öppna upp och tro på sina möjligheter. I slutet av denna fas sätter mentorn och adepten upp tydliga realistiska och specifika mål. I fas 3 ska de båda tillsammans arbeta fram en handlingsplan för att nå de uppsatta målen. 

För att kunna gå igenom dessa faser är det viktigt att jag som mentor först planerat och förberett samtalet. Jag ska skapa förutsättningar för ett tryggt och respektfullt klimat. Detta görs bl.a. genom att jag i god tid kallar till samtalet, bokar lokal, avsätter tid, kommer förberedd och använder s.k. öppna frågor. Dessa har ju inget förutbestämt svar utan är ämnade att driva samtalet framåt. Dessutom är det viktigt att jag själv är i en stämning där jag faktiskt kommer att kunna lyssna och ge min fulla uppmärksamhet åt adepten, något som också Helena Pokka lade vikt vid i sin föreläsning. Genom att skapa en närhet till min adept kan jag som mentor skapa möten där både jag som mentor och adepten faktiskt lär sig av varandra. I boken ”Mentorskap i skola och förskola” beskriver författarna Ylva Ståhle och Agneta Bronäs vikten av att känna tillit och förtroende, skapa ett samspel där inte bara en kommunikation ska äga rum, utan även en interaktion. Både i min roll som pedagog och mentor måste jag hela tiden reflektera över vad jag gör, ställa kritiska frågor till min undervisning eller mitt handledande.

En annan modell jag funnit användbar är den samtalsstruktur som Anders Engquist beskriver i sin bok ”Om konsten att samtala”. Han utgår ifrån sin strategi NU-VILL-HUR vilken kan användas i många olika typer av samtal och känns som en trygg ram att förhålla sig till som mentor. De tre beståndsdelarna är Hur ser din situation ut NU? Vad VILL du uppnå och HUR kommer du dit? I dessa frågor ligger fokus på ett naturligt sätt hos adepten och det är också dennes uppgift att beskriva dem. Genom att förbereda ett samtal utifrån denna strategi är det enklare för mig som mentor att skapa förutsättningar för ett gott samtal. 

Sammanfattningsvis tycker jag att denna kurs stärkt mig i min mentorsroll. Jag har från flera olika håll fått ta del av kärnan av hur man leder samtal genom teorier, modeller och strategier. Min upplevelse är dock att vissa människor i sin person redan besitter många av de förmågor som krävs för att kunna leda bra samtal. Andra behöver träna väldigt mycket mer för att nå samma resultat. Det är därför viktigt, anser jag, att man redan under grundutbildningen får möjlighet att reflektera över och träna på hur detta görs i praktiken. Både tillsammans med elever, kollegor, lärarstudenter och vårdnadshavare. Det är också viktigt att man får en fortsatt stöttning. Alltså att varje nyutexaminerad lärare får en mentor som själv är en skicklig samtalsledare och varm medmänniska för att läraren ska kunna reflektera över sin roll i sitt verkliga yrkesliv.

Därtill krävs mycket tid och engagemang, både från mentorn men framförallt från skolans ledning. Detta är antagligen det största hindret på vägen mot goda samtal. Mycket av det jag lärt mig handlar om vikten av förberedelser och reflektion innan, under och efter ett samtal. 

Litteratur 

• Normell, M. (2004) Pedagogens inre rum – om betydelsen av känslomässig mognad.
• Engquist, A. (2013) Om konsten att samtala.
• Hägg, K.; Kouppa, M. (2007) Professionell vägledning- med samtal som redskap.
• Ståhle, Y och Bronäs, A (2013) Mentorskap i skola och förskola.
• Pokka, H. (2014) Svåra samtal, Föreläsning på kursen Mentorsutbildning med IKT inriktning.